Nu behöver jag verkligen skriva av mig igen och idag kommer det handla om ätstörningar, alla vet vi ju vad det är och för de som inte vet så handlar det om att man har problem med maten och det kan sluta med anorexia i värsta fall.
Jag känner att vilken sida man än går in på nätet så handlar alla annonser om hur man går ner i vikt, till exempel om man kollar aftonbladet så kommer det upp hela tiden annonser där det står typ den här kvinnan har gått ner så mycket under så kort tid och dom här annonserna uppmanar en att göra samma sak, alltså gå ner i vikt. Och det sjuka är ju att det är redan väldigt många personer som lider av någon sorts ätstörning.
Kollar man till exempel instagram är det alltid folk som lägger upp bilder på någon snygg tjej/kille med en jävligt bra kropp och skriver något i stil med "drömkropp" eller "önskar att man hade sån kropp" och jag kan nog säga att ingen eller väldigt få personer verkligen är helnöjda med sin kropp.
Och vad är det som är bra med det? Folk svälter sig själva eller tränar extremt mycket och sen finns det dom personerna som spyr upp maten osv.
Jag kan säga av egen erfarenhet, att jag tror att jag själv har drabbats av en ätstörning, kanske inte anorexia men något i den stilen, jag har gjort ett ex antal tester på nätet och alla dom testerna säger att jag lider av anorexia.

Det hela började med att jag var en liten och osäker tjej, jag hörde ständigt kommentarer om hur fet jag är och hur ful och äcklig jag är och det ledde bara till att jag blev mer och mer osäker i mig själv och droppen blev i nian, efter att jag hade opererats och var sängliggandes i 6 veckor så gick jag upp 7 kilo, redan innan mådde jag dåligt över min vikt och så hände det här. Jag blev instängd i mig själv, jag ville inte träffa människor, jag var alldeles för deprimerad för det. På somrarna kunde jag inte ens bada med mina vänner för att jag trodde att de enda de skulle se var mitt fett.
I slutet av 1:an på gymnasiet så slutade jag äta frukost och lunch, jag åt bara middag… Jag tappade all energi och jag gymmade nästan varje dag för att bränna all fett, för att bli smal och lycklig, ja jag trodde att jag kunde bli lycklig om jag blev smal.
Och sen dess har jag haft jätte svårt att äta, jag blir mätt på en halv macka och kan hålla mig mätt hela dagen.
På ett år har jag gått ner tolv kilo, jag är 151 cm lång och väger 40 kilo nu.
Den senaste tiden har jag ofta fått höra att jag har blivit smal och sånt men det är nu det jobbiga kommer, jag ser ingen skillnad på mig själv alls, jag känner mig fortfarande lika tjock som jag var för ett år sen. Alla ser mig som en smal tjej men jag ser bara mitt fett och mina skavanker, jag ser inget annat utöver det.
Jag har läst att det är så det börjar för folk, dom ser ingen skillnad och kan inte lyssna på sina närstående att det är dags att sluta gå ner i vikt förrän det är försent. Och det är det jag är rädd för, att det har hänt mig, jag hör nästan dagligen kommentarer om hur smal jag är/har blivit, men jag ser inte det.
Och för ett år sen så tänkte jag att om jag går ner några kilon så kommer jag kunna stoppa mig själv och liksom inse att man är smal, men det är ju det jag inte gör.
Så jag vet inte om det är människor runt om mig som överreagerar eller om det är jag som inte ser någon skillnad och är för smal…
Jag vill stanna nu och bara kunna äta, men det går inte, vissa förstår inte det och säger bara men ät bara, men om det bara skulle vara så enkelt...

 

Anledningen till varför jag har skrivit detta inlägg är för att alla är fina och perfekta som dom är och folk måste börja inse det innan vi kommer till ett samhälle där varannan person har någon sorts ätstörning.