Är det bara jag som har ångest över tiden? Den går så snabbt, snabbare än vad man tror och snart sitter man där och är 60 bast och snackar om unga tider.

När man var liten gick en dag som en vecka nu är det tvärtom, en vecka går som en dag.

Det känns som att det var nyår för knappt en månad sen men det har redan gått över 8 månader, helt sinnessjukt.

Har knappt hunnit andas på den tiden, allt har ändrats sjukt mycket.

Det har liksom gått från att jag har mått dåligt på grund av mitt umgänge till att jag bytte umgänge och har aldrig mått bättre, har kommit nära nya människor och jag älskar det.

Visst finns det stunder då jag saknar dom gamla människorna men samtidigt inser jag att det är bättre för MIG med dom nya vännerna, jag har blivit mer nöjd med mig själv och har modet att säga till om jag tycker något är fel, till skillnad från förut så gick jag runt och mådde skit för att jag inte vågade säga till någon att jag inte gillar det dom håller på med.

Har även skaffat mig ett jobb och nya erfarenheter, dock har jag kommit ifrån några av mina närmsta vänner, men jag tror och hoppas att det kommer lösa sig ändå.

Vet inte vad jag vill komma till med den här texten vill typ bara skriva av mig.

Sitter just nu och lyssnar på gammal musik och det får mig att må riktigt dåligt, vet inte ens varför jag utsätter mig själv för det här, men antar att jag behöver det.

Jag är en sån person som hatar ändringar och det har förändrats så sjukt mycket på 4 år och ibland vill jag bara få flashbacks från förra tiden för att förstå att allt är något bättre nu/idag.

Om ett år är det redan dags att börja på högskola, och det ger mig panik, vet ännu inte vad jag vill bli helt säkert, hatar det.