Enda sen jag var 12 år har jag velat att flytta hemifrån, men har alltid pratat med mina föräldrar och dom tyckte det var onödigt för det går åt så mycket pengar och allt.

Men i augusti när jag fick beskedet om att jag kom in på högskolan i Karlstad så hade vi inget val än att till slut köpa en lägenhet till mig. På 3 veckor hade jag liksom skrivit under alla pappren och flyttat och det känns än idag overkligt, har inte hunnit smälta det än, det känns inte som att jag har flyttat men samtidigt har mitt liv blivit betydligt mycket bättre, jag lever livet fullt ut här.

Går ut och festar och kommer hem när jag vill, äter vad jag vill, gör allt som jag vill.

Även relationen med mina föräldrar har blivit bättre, vi bråkar mindre vilket är skönt.

Men det som känns konstigt är att jag fortfarande inte har fattat att jag har flyttat hemifrån..

Kan säga såhär, att pengar går åt som fan, mat och sånt kostar mer än vad man tänker.

Men det känns fortfarande bra att bo ensam, jag har alltid trivts med att bo själv, eller bara att vara själv.

Visst finns det dagar då man är uttråkad och har inget att göra men det är så skönt att komma hem till sin egna lägenhet, att städa sin lägenhet endast för att göra det mysigt för sig själv och inte för att mamma tvingar mig.

Jag tror att när jag har gått ut skolan så kommer vi antagligen sälja den här lägenheten om jag skulle vilja flytta tillbaka till stockholm, men jag skulle aldrig flytta hem igen. Mår så mycket bättre här i Karlstad så det är tveksamt om jag kommer tillbaka till Stockholm, för varje gång jag är där får jag ångest och blir deprimerad och mår dåligt på grund av alla minnen, men här kan jag bara skaffa nya minnen, så det känns bra.

 

Fan va rörigt det här inlägget blev men är inte van vid att blogga för det var så jävla länge sen sist.

Men som jag skrev i inlägget under, så ska jag försöka börja skriva oftare, skriver mest för min egna skull för att om några år gå tillbaka och se hur det var nu.